Snart har det gått ....

.... en månad sedan inskrivningen på SUS - Skånes Universitetssjukhus i Malmö och därmed en månad sedan det första beskedet kring sjukdomen.
Det var ett hårt slag, rakt in i hjärtat och ont gjorde det, fruktansvärt ont..!
Det var också här resan började, en jobbig resa, ett av livets svåraste prov. Hur löser vi det?!
Tankarna var många och de fylldes med förtvivlan, ilska och oro.
Tårarna rann längs kinden och det fanns liksom inget slut på dom..... Plötsligt blev allt bara svart, precis som natten, var detta en dröm? Vaknar jag nu?
Nej, tyvärr så är det full verklighet.


Dagarna gick och besöken på kirurgavdelningen 9B var långa, inget mig emot, alla sekunder räknas och tas om hand noga.
Plötsligt var dagen kommen då läkaren sammankallade oss systrar igen, det var en tisdag.
Han visade in oss i ett samtalsrum, där fanns ett bord och några fötöljer, vi satte oss ner. Och så började samtalet.
"-Provresultatet på förändringarna har kommit och det var som vi befarade, elakartade tumörer som har spritt sig i hela buken"
Tårarna tryckte i tårkanalen och jag lyckades hejda de en stund.
Tankarna snurrade samtidigt som jag lyssnade på läkarens ord.
"-Er mamma och jag har samtalat och har tillsammans kommit fram till ett beslut som innefattar noll behandling, då det inte går att bota utan bara lindra och förlänga."
Orden strömmade ur läkarens mun och desto fler ord som kom ur hans mun desto ondare gjorde det.....
Plötsligt ploppar frågan ut som man egentligen inte vill ha svar på, men jag måste ändå få veta.
"-Hur lång tid kvar har mamma?"
"-Svårt att säga svarar läkaren, det beror på hur snabbt tumörerna växer, men ett par veckor"
Ni anar inte hur ont dessa orden gjorde och nu brast jag i gråt, det gick inte att uthärda det längre.
Vi skulle komma att förlora vår älskade Mamma inom kort.


Senare den veckan kom också beskedet om att en vårdplanering var inbokad på fredagen.
Mamma hade bestämt sig för att hon ville komma hem då hon var färdigbehandlad på kirurgen. Och det skulle ske med hjälp från hemtjänsten samt ASIH - Avancerad Sjukvård I Hemmet.
Så tisdagen den 28/1 kom mamma äntligen hem.
Vi har en tuff tid framför oss nu och varje dag som mamma är med oss är en gåva. En gåva som jag värnar varmt om hjärtat,
Mamma har ont och har nu fått en smärtpump med morfin. Hon sover mycket, är endast vaken korta stunder.
Vi syskon är här 24h/dygn, turas om att sova över och tar verkligen vara på varje liten sekund av Mammas sista tid i livet......