När alla ...

.... tankar snurrar i huvudet och man söker svar på sina frågor, men frågorna kan inte besvaras mer än med få ord. Det är sjukt jobbigt.
Den ständiga frågan är Varför? Varför händer detta? Varför drabbas just hon?
Det är så fruktansvärt orättvist!! Önskar att jag hade makten att stanna tiden, ta fram kraft och styrka och göra dessa dagar ogjorda, men det går inte hur mycket jag än försöker. Det är tungt, så fruktansvärt tungt!

Med alla tänkbara hjälpmedel fortsätter vården hemma tillsammans med hemtjänst och ASIH - ett team från den onkologiska sjukvården. Oerhört trevlig och ödmjuk personal. Teamet arbetar med symtomlindring. Det finns ju ingen behandling som kan göra henne frisk, endast lindra och förlänga. Men kroppen är inte i det starka skick att klara en sådan behandling. Orättvist!
Omvårdnad från oss döttrar finns givetvis också med i bilden för att tillsammans kunna uppfylla de sista önskningarna och göra sista tiden till den bästa, hur jobbigt och tungt det än är, men tillsammans är vi starka, det måste vi vara annars rasar allt.
Hur lång tid finns det kvar? Svaret på frågan finns tyvärr inte. Att inte veta hur lång tid vi har kvar tillsammans gör ont, så fruktansvärt ont. Det går inte för något i världen att beskriva den smärtan.

Varför! Varför just min älskade Mamma!