Snart har det gått ....

.... en månad sedan inskrivningen på SUS - Skånes Universitetssjukhus i Malmö och därmed en månad sedan det första beskedet kring sjukdomen.
Det var ett hårt slag, rakt in i hjärtat och ont gjorde det, fruktansvärt ont..!
Det var också här resan började, en jobbig resa, ett av livets svåraste prov. Hur löser vi det?!
Tankarna var många och de fylldes med förtvivlan, ilska och oro.
Tårarna rann längs kinden och det fanns liksom inget slut på dom..... Plötsligt blev allt bara svart, precis som natten, var detta en dröm? Vaknar jag nu?
Nej, tyvärr så är det full verklighet.


Dagarna gick och besöken på kirurgavdelningen 9B var långa, inget mig emot, alla sekunder räknas och tas om hand noga.
Plötsligt var dagen kommen då läkaren sammankallade oss systrar igen, det var en tisdag.
Han visade in oss i ett samtalsrum, där fanns ett bord och några fötöljer, vi satte oss ner. Och så började samtalet.
"-Provresultatet på förändringarna har kommit och det var som vi befarade, elakartade tumörer som har spritt sig i hela buken"
Tårarna tryckte i tårkanalen och jag lyckades hejda de en stund.
Tankarna snurrade samtidigt som jag lyssnade på läkarens ord.
"-Er mamma och jag har samtalat och har tillsammans kommit fram till ett beslut som innefattar noll behandling, då det inte går att bota utan bara lindra och förlänga."
Orden strömmade ur läkarens mun och desto fler ord som kom ur hans mun desto ondare gjorde det.....
Plötsligt ploppar frågan ut som man egentligen inte vill ha svar på, men jag måste ändå få veta.
"-Hur lång tid kvar har mamma?"
"-Svårt att säga svarar läkaren, det beror på hur snabbt tumörerna växer, men ett par veckor"
Ni anar inte hur ont dessa orden gjorde och nu brast jag i gråt, det gick inte att uthärda det längre.
Vi skulle komma att förlora vår älskade Mamma inom kort.


Senare den veckan kom också beskedet om att en vårdplanering var inbokad på fredagen.
Mamma hade bestämt sig för att hon ville komma hem då hon var färdigbehandlad på kirurgen. Och det skulle ske med hjälp från hemtjänsten samt ASIH - Avancerad Sjukvård I Hemmet.
Så tisdagen den 28/1 kom mamma äntligen hem.
Vi har en tuff tid framför oss nu och varje dag som mamma är med oss är en gåva. En gåva som jag värnar varmt om hjärtat,
Mamma har ont och har nu fått en smärtpump med morfin. Hon sover mycket, är endast vaken korta stunder.
Vi syskon är här 24h/dygn, turas om att sova över och tar verkligen vara på varje liten sekund av Mammas sista tid i livet......

När alla ...

.... tankar snurrar i huvudet och man söker svar på sina frågor, men frågorna kan inte besvaras mer än med få ord. Det är sjukt jobbigt.
Den ständiga frågan är Varför? Varför händer detta? Varför drabbas just hon?
Det är så fruktansvärt orättvist!! Önskar att jag hade makten att stanna tiden, ta fram kraft och styrka och göra dessa dagar ogjorda, men det går inte hur mycket jag än försöker. Det är tungt, så fruktansvärt tungt!

Med alla tänkbara hjälpmedel fortsätter vården hemma tillsammans med hemtjänst och ASIH - ett team från den onkologiska sjukvården. Oerhört trevlig och ödmjuk personal. Teamet arbetar med symtomlindring. Det finns ju ingen behandling som kan göra henne frisk, endast lindra och förlänga. Men kroppen är inte i det starka skick att klara en sådan behandling. Orättvist!
Omvårdnad från oss döttrar finns givetvis också med i bilden för att tillsammans kunna uppfylla de sista önskningarna och göra sista tiden till den bästa, hur jobbigt och tungt det än är, men tillsammans är vi starka, det måste vi vara annars rasar allt.
Hur lång tid finns det kvar? Svaret på frågan finns tyvärr inte. Att inte veta hur lång tid vi har kvar tillsammans gör ont, så fruktansvärt ont. Det går inte för något i världen att beskriva den smärtan.

Varför! Varför just min älskade Mamma!

När livet plötsligt ....

.... tar en vändning, en vändning som kommer att förändra ens liv totalt..... En svår stund med mycket sorg och många tårar. Man försöker vara stark på utsidan medan insidan skriker, skriker av smärta. Det gör ont! Ingen ser! Ingen hör!
"Livet är skört, det är inget man ska ta för givet, ta vara på det så länge man kan," det är ord man ofta får höra. Men vad gör man när man själv står där och livet verkligen är skört, hur tar man vara på det när man inte har så lång tid på sig!?
Själv jobbar jag med äldre, friska som sjuka, jag ser döden ofta, jag vet exakt hur jag ska göra, hur jag ska vara, men hur gör den privata Linda, hur tacklar den personen en smärta, en sorg.....?
Det provet genomgår jag just nu. Kommer jag klara provet? Det får tiden utvisa.....

Var rädda om varandra..... Fånga dagen.... innan det är försent.....